Riksintresset Alingsås stadskärna
Det är stadens karaktär och kulturhistoriska värden som ligger till grund för stadsmiljöprogrammets riktlinjer. Med mänskliga proportioner och historisk kontinuitet skapar stadskärnan goda förutsättningar för fysiska möten, trygghetskänsla, social närhet och lokal identitet.
Drottninggatan.
Alingsås är en gammal stad med höga kulturhistoriska värden. För att stadens utformning ska kunna upprätthålla en hög attraktivitet behövs förståelse för de kulturhistoriska värdena. Hänsyn behöver tas gentemot den befintliga bebyggelsens karaktär för att främja en rättvis och harmonisk utformning som kan ge skäl till epitetet Västsveriges vackraste kulturstad.
I juni 2023 antogs stadsplanen för Alingsås stad. Stadsplanen ska bland annat verka som en grund för att ta tillvara de befintliga värdena samtidigt som staden kan byggas tätare och tillskapas nya stadskvaliteter.
Riksintresset Alingsås stadskärna
Alingsås kännetecknas av sin gamla, låga träbebyggelse och stadskärnan är med sina höga kulturvärden utpekad som riksintresse för kulturmiljövården. Tillsammans med senare stenarkitektur, också den med stora kulturvärden, visar bebyggelsen de olika omständigheter under vilka människor genom tiderna levt och verkat och hur staden formats genom dem. Den småskaliga stadsmiljön ger med sina gamla hantverks- och handelsgårdar, torg, kaféer, livliga handelsstråk och trädgårdsvillor staden sin särprägel. Med mänskliga proportioner och historisk kontinuitet skapar stadskärnan goda förutsättningar för fysiska möten, trygghetskänsla, social närhet och lokal identitet.
Kulturarvet och de kulturhistoriska värdena är ändliga resurser. För att ta vara på kvaliteterna i Alingsås stadskärna behöver underhåll och eventuella förändringar i den fysiska miljön göras med varsamhet och eftertanke. Regleringar i lagar och bestämmelser finns för hur kompletteringar och förändringar ska hanteras för att bevara kulturvärden. Många byggnader är skyddade i detaljplan och det krävs bygglov för ändringar och tillbyggnader samt anmälan för vård och underhåll av kulturhistoriskt utpekade byggnader. I bygglovsprocessen uppmärksammas och tillvaratas olika antikvariska aspekter. Vid behov av underhåll för sin byggnad är det därför bra att kontakta bygglovsenheten i god tid innan materialinköp och arbete påbörjas, då lagen bland annat anger att underhåll ska ske så att kulturvärdena består och inte förvanskas eller försvinner.
Det är stadens karaktär och kulturhistoriska värden som ligger till grund för stadsmiljöprogrammets riktlinjer för stadskärnan. De ska fungera som stöd i arbetet för en fortsatt attraktiv och kulturhistoriskt värdefull stad.
Bebyggelsen
Bebyggelsen i Alingsås stadskärna hänvisas ofta till som trästad, men utgörs ungefär till hälften av stenstad där många epokers arkitekturstilar finns representerade. Det som kanske framför allt knyter ihop kvarterstaden och skapar en enhetlig karaktär med viss variation är kvarterens skalor, färgsättning och taklandskap, jämte variationer av klassicistiska formspråk fram till och med 1920-talets byggnation.
Stadens tidigare karaktär av både handels- och hantverksstad återspeglar sig i bebyggelsen. Skillnader märks bl a i byggnadernas och gårdarnas utformning. Av stadskärnans äldsta bebyggelse från tiden före de stora bränderna på 1700-talet finns inte mycket bevarat. Däremot finns ett stort antal trähus från 1800-talet. Dessa är huvudsakligen belägna i kvarteren utmed Kungsgatan, Drottninggatan och Norra Ringgatan i stadskärnans västra del. Många av husen är representativa för den låga trästaden ifråga om byggnadshöjd, takvinklar, fasadmaterial, fönsterstorlekar och färgsättning.
Den yngre träbebyggelsen finns framför allt koncentrerad till kvarteren Oxen, Tjuren, Kråkan, Norden och Järta i stadskärnans östra del. De flesta är rena bostadshus i 2-2,5 våningar som uppfördes enligt Wästfelts plan runt sekelskiftet 1900. I stadskärnans sydvästra del är kv Trädgården ett gott exempel på ”villakransen” som byggdes i början av 1900-talet.
Ändrade användningssätt under 1900-talet har inneburit att den gamla bebyggelsen delvis ändrat karaktär. Förändringarna har i första hand bestått i att stora butiksfönster tagits upp i bottenvåningarna. Byggnadernas andra våning har i allmänhet ett mer ursprungligt utseende. Under 1970- och 80-talen har ett antal hus också förändrats på tredje våningen genom att takkupor tagits upp och vindar inretts till bostäder.
Nytillskott i bebyggelsen har också förändrat stadskärnans karaktär. Den vid sekelskiftet 1900 väl sammanhållna och småskaliga trästaden har successivt förändrats genom nya byggnader som i form, volym och material helt skiljer sig från den äldre bebyggelsen. Exempel är mindre stenhus i tre eller fyra våningar från tidigt 1900-tal och större sådana från tiden 1950-80. Ännu återstår dock ett antal enhetliga miljöer med ett relativt intakt trähusbestånd. Exempel på detta är östra sidan av Stora Torget, partier utmed Drottninggatan och i viss utsträckning också utmed Kungsgatan.
Norra Ringgatan.
Stadskärnans olika områden med sammanhållen arkitektur.
Mer information
Kvartersstaden
Gatustrukturens rutnät, vars ursprungliga rutnätssystem är från 1600-talet, är en av de främsta orsakerna till att Alingsås stadskärna har pekats ut som riksintresse för kulturmiljövården.
Alingsås äldsta bevarade delar är sannolikt stadskärnans nordvästra del. De tidigaste kartorna och stadsplanerna från 1700-talets första hälft visar Alingsås äldsta rutnät som oregelbundet, vilket daterar planen till tidigt 1600-tal. Långgatorna Kungsgatan och Drottninggatan korsades på ojämna avstånd av sneda gator, vilket fortfarande kan anas genom de bevarade Västra respektive Östra Kyrkogatan samt Torggatan. Gator och gränder löpte inte alltid genom hela stadsområdet och de smala, avlånga fastigheterna sträckte sig genom hela kvarteret, där gårdstomtens längd utmed gatan endast obetydligt översteg bostadshusets bredd, som var vanligt före 1620.
Efter de stora bränderna 1724 och 1749 rättades såväl Gerdska ström som rutnätsplanen upp något, framför allt genom att rutnät söder och öster om ån tillkom. Detta nya rutnät förhöll sig rätvinkligt gentemot Lillån. På den geometriska kartan från 1769 har staden därför en mer rätvinklig rutnätsplan och många av de långa fastigheterna har delats.
Om vi låter dagens karta överlappa den gamla brandförsäkringskartan från 1769 resulterar det i vissa förskjutningar, då lantmätarna på 1700-talet inte hade lika exakta instrument som vi har idag. Vi kan dock se hur gatunät och kvartersindelning stämmer överens, bortsett från den norr om Solgatan löpande Solgränd, som förr skapade fler kvarter. Likaså syns också hur fastighetsindelningarna har bevarats respektive förändrats. Flera hela kvarters ägogränser är i princip orörda, såsom Kronan, Korpen och Cederberg. Vissa andra kvarter har sina fastighetsindelningar något förändrade, men har i huvudsak kvar sina indelningar. Exempel på detta är Kvarteren Gustaf, Friden, Storken (södra delen), Hästskon, Pärlan och Pelikan. Intressant nog är det de västra delarna som utmärker sig igen, det är där som de helt orörda fastighetsindelningarna i hela kvarter återfinns.
Utsnitt från brandförsäkringskartan från 1769 med överlappning av en modern karta.
Gårdarna
Gårdarnas utformning präglades av den verksamhet som var knuten till de inre gårdsutrymmena. Antalet hus på de gamla tomterna hängde samman med vilken typ av verksamhet som bedrevs. Inne på gårdarna fanns ofta särskilda gårdshus av lägre kvalitet med små bostadslägenheter.
Kvarteren Kronan och Pärlan är gamla handelsgårdar som ännu finns bevarade. De hade handelsbod och bostäder liggande utmed gatan. Handelsbodarna skulle synas och vara lättillgängliga för att optimera handeln. Samtidigt hade gårdarna behov av stora lagerutrymmen och plats för många besökare. På de kringbyggda gårdarna fanns därför magasin och uthus som fungerade som dåtidens parkering. Där stallade omlandets bönder sina hästar och vagnar vid stadsresorna. Vissa hantverk, som exempelvis garverierna, var särskilt utrymmeskrävande med flera magasin och verkstadslokaler liggande runt den kringbyggda gården. De gamla hantverksgårdarna låg mer perifert i kvarteren mellan Drottninggatan och Norra Ringgatan. Där var det bostäderna som låg utmed gatan, medan det dagliga arbetet skedde i verkstäderna och magasinen, som grupperade sig runt den inre gården. De skulle inte synas, och man kan också tänka sig att ljudet från verksamheterna dämpades något ut mot stadens övriga liv och verksamhet. Det förekom också att en mindre lokal i bostadshuset utnyttjades som handelsbod, till exempel läderhandel. Särskilt utrymmeskrävande hantverk var garverierna, som var ovanligt många för en stad av Alingsås storlek.
Varje gård avgränsades gentemot grannarna genom uthus och höga plank och bildade på så sätt en mindre enhet. I Alingsås byggnadsordning från 1899 föreskrevs att en infartsväg om minst 2,1 meter skulle finnas till varje gårdstomt. Den intimitet som uppstod genom avgränsningen med plank och uthus underströks ytterligare av den rika vegetationen (träd, buskar och planteringar) och kullerstensbeläggningen. De välansade gårdarna fungerade som kompletterande uterum till de små bostadsutrymmena inomhus. I gårdsrum som omväxlande begränsas av byggnader, plank och vegetation finner man fortfarande mycket av gammal småstadskultur. Exempel på gårdar med denna karaktär finns exempelvis i kvarteren Hägern, Hästskon, Kämpen och Hill. En förändring kom under 1920-talet, då kvarteren öppnades och gårdsbebyggelsen försvann. Exempel på detta finns i kvarteren Oxen och Järta.
Norinderska gården.
Innergård, Korpen 6, Drottninggatan.
Trästaden
En stor del av stadskärnans bevarade träbebyggelse är 2-3 våningar hög med fasader i ljusa linoljekulörer och med något mörkare, alternativt vita, listverk och detaljer. De bäst bevarade delarna av den äldsta träbebyggelsen finns norr om respektive nordväst om Stora torget. Träbebyggelsen återspeglar Alingsås historia av handel och hantverk.
När Alingsås lågskaliga bebyggelse uppfördes fram till 1900-talet var trä det allmänna byggnads- och fasadmaterialet, liksom i landet i övrigt. I de skogrika delarna av Sverige har trä länge varit ett självklart byggnadsmaterial och traditionen att bygga i trä har utvecklat olika byggtekniker. Knuttimrade byggnader, som många bevarade gamla trähus är byggda med, är kända sedan vikingatiden. Under 1800-talet kläddes allt fler byggnader in med träpanel. För Alingsås finns uppgifter om panelhus redan från mitten av 1700-talet.
Träpanelen gjorde både att huset blev tätare och att timret skyddades eftersom skadade delar av träpanel var mycket lättare att laga än att byta ut timmerstockar. Panelen fick också en mer anspråksfull gestaltning. Profileringar och fasningar av panelbrädor och lister gjorde den äldre panelarkitekturens detaljer mjuka i konturerna och bidrog till olika skuggverkningar i det skiftande ljuset under olika tider på dagen och året.
Profileringen på locklisterna bidrar till att kunna datera ett hus, tillsammans med andra stilelement och detaljer i panelarkitekturen. Bevarad panel från decennierna kring sekelskiftet 1700-1800 kännetecknas exempelvis av att panelens profilerade locklister var bredare och mindre välvda än de blev senare. Exempel på sådan panel kan ses på kvarteren Kristina respektive Gustaf. Panelfasader var vanliga långt in på 1920-talet, även på flerbostadshus i två eller flera plan. Tre typer av träpanel förkommer; stående, liggande och en kombination av båda. Den stående panelen är vanligast på hus i den äldre delen kring Drottninggatan, medan kombinationen av stående och liggande panel återfinns i den yngre bebyggelsen i kvarteren öster om Östra Ringgatan.
Drottninggatan.
Nattsénska gården, Lilla torget.
Stenstaden
Det som här benämns stenbyggnader representeras av byggnader uppförda i sten, tegel, putsade stenhus eller reveterade trähus. De senare avses att efterlikna stenhus, exempelvis Väktaren 5.
Stenstaden är tydlig runt Lilla Torget och Museiparken där putsade byggnader av olika ålder och stil dominerar stadsrummet. Jämfört med träbebyggelsen är stenhusen ofta större och kan upplevas ha en större variation gällande fasadmaterial, taktyper och formspråk. I denna del av staden har byggnaderna fler våningar och ofta butikslokaler i bottenplan. Byggnaderna härrör främst från 1900-talets första decennier. Det dominerande fasadmaterialet utgörs av puts i olika utförande. Något lägre är stenhusbebyggelsens fortsättning norrut på södra delen av kvarteret Kristina längs Norra Strömgatan.
Puts
Det äldsta stenhuset vid Lilla Torget är den putsade museibyggnaden på Lejonet 1 från 1731, som ursprungligen var Jonas Alströmers magasin. Med små spröjsade fönster, en något ojämnt putsad fasad och ockragul kulör bryter byggnaden av mot de mer moderna stenhusen runt omkring från 1900-talets första hälft. Grand hotell på Dryckeshornet 1, ritat 1911 av stadsingenjör S E Bengtsson, och det gamla Sparbankshuset i kvarteret Tygvävaren från 1901, ritat av arkitekten Ernst Krüger, är tydliga representanter för jugendstilen.
De putsade stenhusen längs Magasinsgatan väster om i kvarteren Cederberg (Lilla Grand) representerar en kvardröjande enkel form av 1920-talsklassicism och den efterföljande enklare och ofta ljusare modernismen. Typiska exempel på 1920-talets klassicism är den gamla saluhallen vid Stora Torget och den fina Palladiumbyggnaden på Nygatan. Med funktionalismen kom den vita eller ljusa enkla, avskalade putsen att ersätta nyklassicismen, som finns representerad i exempelvis kvarteret Gustaf. Exempel på funktionalismen kan vi se i kvarteret Kristina.
Tegel
Det finns i stadskärnan representanter för tegelarkitektur från såväl 1900-talets början som från dess mitt. Från 1910-talet kan nämnas det gamla bostadshuset i gult tegel i kvarteret Liljan. I kvarteret Friden finns ett exempel från 1920-talet med vacker tegelarkitektur. Fasaden är dekorerad med tandsnittsfris, rusticerande lisener och delvis kopparinklädda karnaper. I de östra delarna av stadskärnan finns typisk tegelarkitektur från 1900-talets mitt, exempelvis i kvarteret Kronan längs Färgaregatan, Södra Strömgatan, och kvarteret Hoppet.
Olika typ av material, kulörer, ytbehandlingar och murteknik skiljer olika stilar och uttryck åt inom tegelarkitekturen. Genom att välja olika kulörer och placeringar för stenarna i förbanden kan olika mönster och detaljer skapas. Exempel på detta kan ses på fasaden till den gamla brandstationen på Kristina 7, uppförd 1902.
Ibland används flera olika fasadmaterial tillsammans. Exempelvis kan grund och omfattningar till entré och fönster bestå av huggen sten medan sammanhängande fasadfält görs i puts och lisener och listverk sätts i tegel. Murbruken kan ha olika sammansättningar och kulörer.
Tegel är hållbart över tid, murbruket är det som brukar släppa först. Vid renovering är det viktigt att söka kunskap om befintligt material och att försöka få tag på samma eller likvärdigt material för att bevara ett så enhetligt och ursprungligt utseende som möjligt.
Putsade stenhus på Östra Kyrkogatan.
Spritputsad fasad på Plangatan.
Tegelfasad på Torggatan.
Tegelfasad på Kungsgatan.
Trädgårdsstaden
I stadskärnans sydvästra del är trädgårdsstaden representerad i kvarteret Trädgården. Västerut övergår stadskärnan i stadsdelen Sörhaga som i sin helhet är utformad som trädgårdsstad. Såväl kvarteret Trädgården som Sörhaga ritades in i stadsplanen 1909 av ingenjör Albert Lilienberg. Han blev känd som den svenska trädgårdsstadens främsta företrädare, just för att ha fört idealet trädgårdsstaden till Sverige efter idéer av britten Ebenezer Howard.
Kännetecknande för trädgårdsstaden är att huvudbyggnaderna ligger nära gatulivet, medan trädgårdarna är vända in mot kvarteret. Genom planbestämmelserna skulle tomterna fredas från att bebyggas både bakom och direkt framför villorna. Trädgårdarna var avsedda att få prunka i fred i mitten av hela kvarteret. Detta kom att skapa en större sammanhängande grönyta som en oas för rekreation enligt tidens ideal, där de gemensamma trädgårdarna än idag fungerar som kvarterets ’lunga’.
De byggnader som uppfördes efter denna stadsplan är från tiden kring 1920-talet och utgörs främst av putsbyggnader i tidstypisk stil, men byggnader med träfasad både från denna tid och från slutet av 1800-talet finns också representerade. Byggnaderna har ljus kulör i främst vitt, grått och gult samt sadeltak i olika varianter med traditionella tegelpannor.
Trädgårdsstaden vid Södra Ringgatan.
Tak
Tak kan ha olika utformning, lutning, kulör och material. Beroende på taklutningen blir taket och dess egenskaper olika framträdande, men generellt utgör taket en relativt stor del av blickfånget av en byggnad och påverkar därför till stor del hur man uppfattar den. Taket kallas ibland för byggnadens femte fasad. I en stad uppfattas taken som tydligast från större platser som torg och breda avenyer, då det krävs avstånd och ett större perspektiv för att uppfatta den sammanhängande bebyggelsen. Taken avslutar byggnaderna upp mot himlen och formar en siluett av staden eller stadsdelen.
Typ, material och vinkel
De i Alingsås vanligast förekommande typerna av tak är de valmade och ovalmade sadeltaken. På några byggnader finns tak där bara gavelspetsarna är valmade, t ex Rådhuset och Friden 8 vid Stora torget. De äldre taken har oftast rött, enkupigt tegel som är tillverkat vid Nolhaga tegelbruk. Takplåt förkommer på de yngre trähusen i kvarteren öster om Östra Ringgatan. Sadeltakens takvinkel varierar mellan 28 och 43 grader, med en tyngdpunkt runt 30-35 grader. Det förekommer också tornbyggnader med tornhuvar i plåt, en influens som kom från Amerika under sent 1800-tal.
Takkupor
Eventuella takkupor blir framträdande karaktärsdrag hos en byggnad. Historiskt sett inreddes vanligtvis inte vinden med undantag för mindre rum. Detta var på grund av svårigheter med utrymning och livräddning vid eventuell brand. Istället användes vinden för förvaring och från 1920-30-talen också som torkvind. För dessa ändamål krävdes endast minimalt med ljus, varför historiskt ursprungliga takkupor oftast är få och små. På en del byggnader i stadskärnan har nya, större takkupor tillkommit till följd av att vindarna inretts på senare tid, det medför att dagens lagstadgade krav på dagsljus styr storleken på fönstren.
Skorstenar
Skorstenar gavs ofta särskild omsorg och kunde muras med tegelornamentik för att bli till ett smycke på byggnaden. Det gav vacker yta, skuggverkan och en smäcker profil mot himlen. I nära anslutning till skorstenarna placerades ofta en så kallad sotarlucka, ett litet metallinfattat fönster, genom vilken sotaren kunde ta sig upp på taket för att sota skorstenarna. Exempel på detta finns på Kronan 15, där man dock har klätt in sotarluckan med plåt.
Rådhuset med valmade gavelspetsar.
Plåttak med tornhuv, Drottninggatan.
Entréer och fönster
Bostadshusens entréer förlades i allmänhet till gårdssidan, medan handelsbodarnas entréer vette direkt ut mot gatan. Ännu idag har husen utmed Drottninggatans norra sida slutna fasader med entréer endast genom portar och plank, som finns mellan tomterna.
Ytterdörrar var antingen av ramkonstruktion med fyllningar eller plankdörrar med klädsel av profilerade brädor och målade i en mörk kulör. Exempel på den förra typen finns i kv Korpen, Hästskon, och på Rådhuset. Exempel på den senare typen finns i kv Friden, Hästskon och Hägern.
Fönstren i den äldre bebyggelsen är dels sådana med mittpost och med spröjs som delar in fönstret i fyra rutor, dels sådana med två fasta spröjsar som delar in fönstret i sex rutor. Även korspostfönster med både mittpost och tvärpost, som delar in det i två rektangulära och två mindre kvadratiska lufter, är vanligt förekommande. Under det första decenniet på 1900-talet spröjsades de övre lufterna i mindre rutor i tidstypisk jugendstil. I områden med bebyggelse från denna tid är detta ett tidstypiskt inslag. Under den efterkommande tiden, nationalromantiken, spröjsades även de nedre lufterna i mindre rutor. Mittposten, liksom fönsterlisterna har ofta en invändes profilering som fasar av posten och tillåter mer ljus att flöda in. Det är en medveten kvalitetshöjande detalj, utöver att det också är dekorativt. Detta finns inte på nya, maskintillverkade fönster. Profilerade beslag förkommer fram till 1860-talet, därefter kom enkla fabrikstillverkade hörnjärn. Fönsteromfattningarna har vanligen gjorts tämligen enkla, men ändå fått varierande utformning. Ibland har de försetts med ett system av profilerade lister.
Fönster med två fasta spröjsar på Drottninggatan.
Korspostfönster på Kungsgatan.
Färg och kulör
Idag är färgsättningen i stadskärnans träbebyggelse i allmänhet ljus, med vita listverk. Det var den dock inte från början. Under 1600-talet började målade hus förekomma i städerna i form av faluröd slamfärg, något som blev ännu vanligare under 1700-talet. Slamfärgen har konserverande egenskaper som skyddar mot röta och fäster bra på strävare ytor. Förutom skydd gav den mer färg än att bara stryka husen med tjära. Städerna skulle nu, åtminstone mot gatan, färgas röda för att se mer propra ut i stormaktstidens Sverige. Det var inte bara rutnätsstaden som skulle imponera på utländska besökare utan även välståndet, något som färgen symboliserade. Först under 1800-talets senare hälft började den dyrare linoljefärgen användas i städerna, och då återigen i första hand mot gatan. Linoljefärgen användes bara på släthyvlad panel, då ohyvlad panel krävde mer av den kostbara färgen för att täckas. På hyvlad panel räckte det med tunna lager. Gårdsfasaderna och gårdsbyggnaderna fick oftast behålla den billigare rödfärgen.
Färgpigment som användes i linoljan var framför allt vitt, grått och gult/ockra. Vitt bröts med grön umbra och resulterade i en varmgrå kulör. Starkare koncentrerade kulörer och kromoxidgrön kom senare, under slutet av 1800-talet. Vanligtvis målades fasad och fönsteromfattningar i samma kulör, medan fönsterbågar och dörrar/portar målades i en avvikande kulör (även engelskt rött, grönt och ibland blått). Detsamma gällde stenhusen, vars fasader generellt sett hade något dovare eller mustigare kulörer. Senare började även omfattningar på trähusen att målas i samma kulör som bågar och dörrar, men fortfarande var husen tvåfärgade. Under senare år har ett antal hus målats i tre färger; en färg på fasaden, en på omfattningar och en på fönsterbågar och dörrar. Sådana trefärgade fasader var tidigare mindre vanliga i Alingsås än i andra städer.
Drottninggatan.
Drottninggatan.